Varje gång jag är med där så börjar den lilla springnerv jag har att bara längta efter att själv springa loppet. Längta efter känslan av att ha klarat av ett lopp på hela 2,1 mil, det hade varit grymt. Och den känslan sitter i under de timmar jag sitter där och ser alla fantastiska människor som tar sig i mål. Tack och lov så försvinner den känsla så fort jag lämnar Göteborg och nerven visar sig inte igen innan nästa år. Jag har sprungit midnattsloppet en gång i mitt liv, detta lopp är bara en mil men fy vad jag tycker att det är segt att springa. Jag är dock väldigt glad att jag sprang loppet, sprang det ihop med min pappa och det är alltid ett fint minne.
Jag måste ändå säga att jag är grymt imponerad av de människor som tar sig runt och klara av det. Jag hade gärna velat ha lite av deras springglädje.
Ett stort grattis till alla som sprang idag, ni är grymma :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar